BRIGHTON. Jag minns första dagen så väl. Vi klev av en röd dubbledäckare och hamnade på ett folkfyllt Churchill Square. Allt var i rörelse, alla var på väg någon stans. Bussarna trängde sig fram på gatan, torget var fullt av människor och högt över oss skränade måsarna. Om man lyssnade riktigt noga så kunde man höra ljudet av vågorna som slog mot stranden. Redan då älskade jag det. Staden, människorna, allt! Husen i pastellfärger som lös så fint i solen. De smala gränderna och underbara affärerna i North och South Lanes. Stranden med stora runda stenar och höga vågor. Och så Brighton Pier såklart. När man tittade ned genom de glesa plankorna så såg man vattnet långt, långt där nere. Och kännslan av hur den skakade under en när de högsta berg- och dalbanorna var igång. Crepsen där var de bästa, godaste och billigaste. Perfekta!

 

Kanske var det bara jag som förälskade mig i staden? Jag har en tendens att gilla saker som andra inte tycker är så speciella. Jag har alltid älskat England så jag var ju redan väldigt positivt inställd. Men ju längre jag var där, dess då bättre blev det. Allt var så typiskt mig. Vart jag än tittade såg jag underbara klädaffärer, mysiga fik, bokhandlar där jag kunde stannat för evigt och gatumusiker som sjöng bättre än de flesta artister.

Jag saknade absolut inte Sverige för en sekund. Alla var så trevliga! Man hejade på folk man inte kände och tog sig gärna tid för en liten pratstund. Jag kännde mig rättså malplacerad när jag senare kom hem igen och log åt varenda människa jag såg. Höll upp dörrar, hejade och sa förlåt så fort jag nuddade någon. Jag kommer såklart alltid att minnas de tre underbara veckorna jag hade med mina vänner i sommras. Men så klart kommer jag att komma tillbaka!